Kassetten

Det kommer att bli en del nostalgifrossande i musik framöver, men innan jag börjar med det måste det till en blogg om hur jag tillgodogjorde mig musiken. Kommer ni ihåg? Just det - kassetten. Den där mystiska, rektangulära plastgrejen med små magnetiska band i som man kunde rädda med en penna om det fastnat och dragits ut förbi de där mjuka små kuddarna.. ja ni vet.

(Om någon känner sig haj på tyska kan ni väl översätta de olika delarna åt mig?)

Visst lyssnade jag en hel del på LP-skivor också, men kassetten var ju trots allt mycket smidigare och modernare. Ännu bättre blev det när jag fick min första portabla variant med tillhörande hörlurar i modellen stålbåge/runda puffskydd. Åhh vilken revolution...

Plötsligt kunde jag lyssna på precis vad som helst utan att resten av hushållet visste vad det vad. Sen tidigare hade jag upptäckt det fantastiska i att kunna spela in och spela av musik från radion - visst blev det en del halva raklamsnuttar eller missade intron, men det kändes oftast värt väntan på att just den där låten som man ville ha skulle komma...

Min bror var något av en virituos på just det där med inspelningar, men tyvärr blev det ibland på bekostnad av något redan befintligt. Vi hade nämligen upptäckt/fått höra/lärt oss att om man tejpade för hålen längst uppe på kanten på kasetten, gick det att spela in på det även om det var förinspelat med t.ex en av alla otaliga musiksagor vi ägde. Därför kunde det plötsligt dyka upp hits från Energy (Den nya och hippa kanalen som började sända 1993 om jag inte minns fel...) mitt i Aristocats, eller så kunde man höra Andreas stämma referera ett Dinosaurierace mitt i "Våra vänner från Ankeborg". Själv använde jag tomma band som jag köpt på järnhandeln eller fick av pappa. Oftast i alla fall...

Så till bildbevisen - min första egna bärbara bandspelare!

Min bror hade en orange och gul, men i allt övrigt likadan batterislukande och surrande manick, dessutom med samma fantastiska finesser som kunde styras med inte mindre än en ratt och tre - jag upprepar - TRE knappar. Jo, det är sant. Bildbevis finns här:

Stop. Play. Och Fast Forward. Men inte en tillstymmelse till Rewind. Detta gick såklart att lösa även om det var lite bökigt. Ville man spola tillbaka fick man plocka ut kassetten, vända på den, spola framåt tills magkänslan sa att man kommit tillräckligt långt, plocka ut kassetten igen, vända på den, sätta tillbaka den och hoppas på det bästa. Hade man inte kommit tillräckligt långt fick man helt sonika upprepa processen..

Nog om detta. Framöver kommer mer om vad som strömmade ur detta batteridrivna underverk till mina hörlurar!

Tre i ett!

I denna nostalgifrossa tänkte jag behandla inte mer än tre ämnen på samma gång, helt enkelt för att mitt bästa exempel är en utmärkt representant för alla dessa fenomen.

I ettan på lågstadiet var det en tjej som kastade isbitar på mig under en rast. Hon hade inte gått på Björnbo förskoleavdelning med mig, utan på Ekorrbo och var alltså naturligtvis ond rakt igenom. Men hur det än begav sig smälte våra murar i takt med inlandssnön och den ursnygga tjejen med det exotiska namnet skulle så småningom bli min första bästis.

Ämne för nostalgi nr. 1 är således företeelsen / fenomenet / uttrycket "Bästis" Hade du nå'n? I sure did och det var inte vem som helst...


Jane eller "Jejja" som jag kallade henne hade liksom allt. Snygg pappa, massa syskon, modemedveten mamma, bodde på samma kvarter som "Magge" (min första hjärtesorg f.ö) lyssnade Mr.Music - CD-skivor alltså - kunde dansa och se sådär högstadiecool ut och av någon outgrundlig anledning ville hon va bästis med mig?! Dessutom kunde hon göra den ultimata sneluggen, vilket är min andra orsak till nostalgi i detta inlägg.

Vi snackar inte hår liggande platt men lite snett längs ansiktet - nej, det här handlar om den riktiga sneluggen.Som bilden ovan visar var den perfekt vågformad, hög, höll hela dagen och krävde kanske bara hälften så mycket spray som min fjuttiga lilla lugg. Orättvist? Javisst. Men vad spelar det för roll när det är ens bästis? Man kan ju sola sig i glansen!


Uttrycket "man blir som man umgås" var tyvärr svårt att se just vad det gällde kvallan på våra frisyrer, men det fanns ett annat område där vi definitivt matchade varandra - midjehöjden på byxlinningen! Upp, upp, och iväg gick alla jeans och det var ju så hutlöst rätt just då! Men såhär i efterhand undrar jag hur vi tänkte..

Eller så är jag bara hopplöst ute med tanke på att det är eller i alla fall just har varit inne igen med hög midja.. inte ens om jag blev nedmonterad till min dåvarande storlek skulle jag våga mig på detta. Men ett bravo till er modiga som gör det och av någon outgrundlig anledning får det att funka!

Det var allt för idag!

Ps. Det kanske är på sin plats att jag säger att det absolut kommer att läggas upp mer eller mindre smickrande bilder på mig i min sköna barn o ungdom, finns ack så mycket av den varan. Men just därför är jag såhär i bloggens början tacksam om andra ljuvliga hjälper mig med en del illustrationer. Så ni som någon gång stått framför min lins... darra! *moaaha ha haaa*

Vykort

Det fanns en tid i åtminstone mitt liv, när det var "inne" med vykort. Framförallt att få, det var ju liksom höjpunkten, men skriva var inte så tokigt det heller. Jag hade den stora turen att va vän med Jennie. Hon var BÄST på att skriva vykort! Här nedan - ett smakprov:

Jennie var (och är?!) en vykortsgigant. En gång fick jag en hel hästplansch uppklistrad på kartong och det är och förblir det största vykortet jag sett. Tyvärr rymdes det inte i scannern, men jag ska fota det och lägga in så småningom så att ni alla kan dela min glädje. TACK Jennie! Och förresten - tack alla ni som någon gång lagt ett kort på lådan till mig!

Även jag gjorde tappra försök att skriva, inte minst för att det ju var ett ypperligt tillfälle att öva på (och skryta med) min snirkliga skrivstil! Tyvärr hade jag en tendens att glömma en rätt viktig sak när man ger sig in i vykortsdjungeln; man måste SKICKA kortet också.

Ett exempel på ett kort som aldrig blev skickat kommer här:

Lägg märke till tre viktiga detaljer:
1. Det djupa och mycket väl genomtänkta innehållet.
2. Dispositionen. Märk hur väl jag utnyttjat den vita rutan..
3. AVS - Om kortet av någon outgrundlig anledning inte skulle komma fram till adressaten hade jag i alla fall försäkrat mig om att jag skulle få igen det.

Jag skulle kanske kunna skylla på nåt så trivialt som att jag inte hade frimärken, vilket ofta var en bidragande orsak till att kort blev liggande och bortglömda, men faktiskt finns det ingen acceptabel ursäkt. Förlåt Anna-Sara, hoppas du fick glädje av det nu istället!

Långfärd i bil

I dagens extremt säkerhetsfanatiska bilistsamhälle är jag lycklig över att ha fått uppleva ett numera otänkbart scenario:
Den bälteslösa långfärden i bil!
Jag talar inte om ett slarvigt sitta-på-snedden-med-benen-ut-ur-rutan åkande eller andra tokerier, utan det där mysiga när pappa "fällde" baksätet och mamma la ut täcken/madrasser för mig och min bror att ligga och sova på.. eller i alla fall vila en stund vilket man gärna gjorde.


Oftast handlade det om + 100 mil för å komma till mormor o morfar och jag minns precis hur det var att ligga på rygg och titta ut genom fönstret på gatlyktorna som blinkade förbi mot mörk natthimmel.. sakta.. sakta.. somna till dovt motorljud och lite pratsurr långt där borta i framsätet.. ÅH! Nå'n gång ska mina barn också få ligga på rygg i bilen och mysa.

Ska bara leta rätt på en lång, jämn och minimalt trafikerad väg..

..eller kanske kan man kostruera nå't slags bältesnät som man trasslar in sig i sådär lämpligt?

Nåja. Kanske nöjer mig med att berätta. "När jag var liten, då..."

Turtles!

Som rubriken kanske skvallrar om handlar detta inlägg om Turtles. Men inte främst i formen tidning, tecknad serie på barnprogramstid eller actionfigurer i hård mjukplats. Nej, mitt främsta förhållande till Rafael, Michelangelo, Donatello och Leonardo är i form av ett LCD-spel som min bror fick en jul i mitten av 90-talet.

På mina föräldrars vind har jag faktiskt rotat fram spelet och inte bara kunnat konstatera att det fortfarande fungerar, dessutom insett hur snyggt det är! Klicka gärna på bilden för närstudie!

Det finns också en väldigt rolig historia ihopkopplad med det här spelet för min del som är värd att frossas i. Spelet går ut på att strida mot fotsoldater som kommer in från omväxlande sidor men dessutom akta sig för och slå ner fladdermöss som kommer inflygande titt som tätt. Ju fler elakingar man får ner och ju längre man håller sig levande, desto mer poäng får man.

Efter några veckor med det här spelet började jag dock bli väldigt irriterad. Det fanns en fladdermus och en fotsoldat som liksom var inne i skärmen hela tiden och hur mycket man än slog på dem fick man inga poäng och de försvann aldrig. Dessutom skymde de ju sikten så att man knappt hann se när fienderna anföll från dessa hörn. Tillslut funderade vi på att kolla upp om det var nåt fel på spelet hos butiken där vi köpt den, ända tills min älskade lillebror upptäckte en liten, liten flik av nå't plastliknande uppe i hörnet på skärmen. Han tog tag, drog sakta i den och vips - de eviga elakingarna var puts väck!

Som den vane LCDisten nu förstår hade vi gröngölingar inte sett eller förstått att över skärmen låg en tunn plastfilm med en möjlig "scen" ur spelet i syfte att upplysa den potentielle köparen om spelets grafik (haha de är ett annat inlägg) och utformning...

Som en följd av detta utvecklade jag en skyddsfilmsallergi som än idag gör att jag nästan reflexmässigt pillar i hörnen på nya skärmar oavsett vilket slag de är av. Och så hävdar många att såna här våldsspel inte sätter spår... jo pyttsan!

Nostalgifrossan - ett försvarstal.

Vet inte vad det beror på, kanske är det att jag fått egna barn, men var och varannan dag hör jag mig själv starta en mening med orden "Minns ni den där.." och så är nostalgifrossan igång!

Det kan handla om det där hysteriskt spännande mekaniska krokodilspelet, det där barnprogrammet från -87 med en signatur som naglade sig fast så att jag än idag kan vakna med den på hjärnan, de där pixiböckerna med verser på rim och den där glassen som smakade banan-mint och bara fanns en sommar.

Det blir säkerligen också en del ämnen av mer personlig art, som den där sneluggen som bara min bästis kunde få till eller hur jag instängd på toaletten sjunger "Stad i ljus" - med ett helt barnkalas som ljublande publik utanför, om mig och min brors kasettband med inspelade hits från radion som blev bakgrund till våra hotelldiskon... Ja, det kommer att bli en hel del väldigt olika minnen, men gemensamt har de att de symboliserar barndomen för mig, 80 & 90-talet. (Och nog kan det dyka upp en och annan notering om tidiga 2000-tals fenomen)

Här kommer jag att tillåta mig själv att verkligen frossa i de här sakerna lite nu och då, både i ord och bild och förhoppningsvis till glädje för fler än bara mig!

Välkommen att delta i nostalgifrossan! /emma