Födelsedagskalas!

Födelsedags-kalas.. visst är det nå't drömskt över det ordet? Ett kalas. För mig. För jag har fyllt år. Viktigt var det av flera anledningar, det låg ju någon slags status i att kunna ställa till med kalas och visst fanns det dom man tittade lite snett på eller i alla fall undrade över hur dom var funtade som inte hade kalas! Såhär i vuxen ålder kan man gissa sig till ett antal mindre trevliga anledningar till att en del inte bjöd hem andra på kalas - och såklart inte heller blev bjudna. För så var det ju; Bjud - du blir bjuden. Bjud inte - gissa vad...?!

Sen var det det där med hur många man skulle få bjuda. Hårda diskussioner...

Mm, tydliga seder och bruk fanns det sannerligen rörande kalas, och likaså tydliga etikettsregler under själva kalaset. Och för att vidare dyka in i detta hav av nostalgi tänkte jag här få beskriva ett stereotypt kalas-scenario baserat på egna och andras kalas genom 90-talet... häng me!

Fas 1 - Mottagandet

Det ringer på dörren - födelsedagsbarnet öppnar. Ute står en snorig kamrat i hemmastickad mössa med stor kartongtofs och håller fram ett illa inslaget paket samt klämmer ur sig ett grattis. Födelsedagsbarnet tar presenten i handen och vänder snabbt in mot kök eller vardagsrum och lämnar sin gäst åt sitt öde, i det här fallet att kravla sig ur stövlar och overall och komma släntrandes in i samma rum. När samtliga gäster anlänt är det dags för...

Fas 2 - Presentöppningen eller "Den stora avundsjukan"

Paketen ligger uppradade på ett bord och födelsedagsbarnet har nu till uppgift att - ohälsosamt ivrigt påhejad av sina kamrater - öppna dem. Repliker såsom: "Öppna min först!" "Åhhh", "En sån där har jag också!", Mäh - fick du en sån där?" "Får jag prova?" haglar från alla håll. Ej artikulerbara repliker skickas också runt i skaran i form av blickar... "Mäh. Vem köpte en sån där kass grej?" eller "Oj. Det där kommer jag aldrig någonsin att få." Ibland, jag säger ibland, hörs yttringar av genuin glädje och uppmuntran till födelsedagsbarnet, men let's face it - a v u n d s j u k a n är hedersgäst.

Under hela denna process förväntas födelsedagsbarnet rytmiskt och med stegrande entusiasm bedyra sin tacksamhet på alla vis möjliga. Att inte lyckas med detta ses som en ren förolämpning, om inte till givaren så till dennes förälder vars surt förvärvade slantar med sannolikhet har sponsrat den mer eller mindre genomtänkta gåvan.

När denna pärs så småningom är över, går alla med idel glädjerop in i nästa fas..

En betydligt lugnare presentöppningsstund i familjens närvaro en tidig morgon... 1993?!

Fas 3 - Fikat!

På menyn står i händelse av en ambitiös mamma bullar, men oavsett ambitionsvivå ALLTID: chokladbollar ("ja, man får ta två"), kexrån med vanilj eller chokladkräm (Gud nåde den mor som tagit fel och kommit hem med citronfyllning...) och såklart den omistliga tårtan, som enbart får påbörjas av födelsedagsbarnet - spöstraff el. dylikt på den allt för ivrige gästen!

Just tårtan är det moment där agnarna skiljs från vetet bland de stackars mödrarna. Köpt glasstårta är en lika stor skam som en hembakt prinsesstårta med sifferljus och tomtebloss är succe, och alla bakverk däremellan har sin ordnade plats i hierarkin.

Den här tårtan anno 2008 hade nog knäckt allt motstånd...

Allt det ovan nämnda sköljs ner med företrädesvis saft, men i sällsynta och lyckosamma fall även läsk i 33cl glasflaskor. När så sockerchocken satt in är det dags för nästa del:

Fas 4 - Lek!

Mer eller mindre uppstyrd lek är ett självklart inslag i kalaset. Här guidar födelsedagsbarnet med grace sina gäster mot en del av huset som inte ligger alltför nära köket där dennes/dennas anhöriga skall städa undan, samtidigt som de kommer att ömsom njuta av att inte ha 15 ungar inom en armlängd, ömsom ha hjärtat i halsgropen när de betänker vad som kan försiggå i rummet intill. I detta nyss nämnda rum kan något av detta nu äga rum:

"Gömma nyckel"

"Chokladleken"

"Ryska Posten"

"Snurra flaskan"

"Flirtleken"

På mina kalas lyckades lekstunden alltid urarta till improviserade musikshower istället, något som låter betydligt roligare än vad det är. Här handlade det om att överglänsa varandra i textminne och röststyrka varav det senaste ofta var det man hade mest talang för.

Just i denna fas har jag ett tydligt minne från det kalas då jag fyllde 10 eller 11 år. Jag visste att jag inte bara kunde sjunga starkt, utan också väldigt fint, och det höll även mina gäster med om. Tyvärr hade jag också just upptäckt till min förskräckelse att jag såg j ä t t e f u l ut när jag sjöng. Alltså uppstod problem när det avkrävdes mig en uppvisning i röstgympa, men efter lite funderande löste jag detta på ett enligt mig briljant sätt.

Därför kom det sig att men på Snickargatan i Malå helgen efter den 13 mars 1994 kunde se ca 8st kalasklädda 10-12åringar sittande utanför/stående vid/klättrandes på en liten dörr till en toalett, och inifrån höra tonerna av "Stad i ljus", inte med Tommy Körberg men väl med Emma Örnberg...

Josefin kör det gamla "håll-brustabletter- framför-ögonen-tricket" Denna bild är bara så kalas att den måste vara med!

Fas 5 - Tack och hej!

Denna fas inleds med att den utslitna föräldern som just blivit klar i köket med disken börjar rodda i en dörröppning alternativt bakom en soffa. Javisst, det är dags för den obligatoriska fiskedammen med allt vad det innebär. Lakan, pinne el dyl med garn och klädnypa - ni vet! Här visar födelsedagsbarnet stor nåd och låter alla andra köra först. Storsint! .. eller ett resultat av att han/hon redan sett vad påsarna innehåller och därför inte har nån brådska.

När det gäller fiskedamm är vikten av största vikt, för att ohämmat ordvitsa. I stort sett alltid är påsarna tunga så det räcker, men frågan är ju vad som väger... Kan ni känna den där besvikelsen då det visar sig att det är en clementin? Eller en russinask? Och inte allt det där godiset du så hett efterlängtat. Ja, det finns många exempel på icke önskvärt innehåll i fångsten, och de flesta kalas jag varit på har innehållit precis det. Förutom en gång hemma hos *namn* då all tyngd faktiskt var riktigt l ö s v i k t s g o d i s med både sura, salta och skum och allt man kunde önska. Naturligtvis exakt lika många godisar till var och en, men ändå!

Överblivet fika, också ett big no-no i påsen...

Ytterligare ett stressmoment för den stackars föräldern är att andra föräldrar nu anlänt för att hämta upp sin telningar. Även dessa har nu full insyn i kalasets kvalité och flyt när fiskeskynket rasar och klädnypan på påsen släpper ideligen... men den tappre föräldern håller ut, trygg i vetskapen om att snart är det över.

När så alla barn fått var sin påse är det dags för en sista uppvisning i noggrannhet från födelsedagsbarnets sida när han/hon samvetsgrant tackar alla för presenterna och sedan tar adjö i hallen, lika strålande glad som sin mor men av helt andra anledningar. Du har ju just haft ett toppenlyckat kalas! Och din förälder kan snart dråsa ner i soffan och inte uppvisa tålamod på två-tre dagar... GALET!

Men liiiite spännande ska det bli att spela rollen som förälder i denna karusell om några år...

Resor

Tänker härmed i förhållandevis korta ordalag orera över ännu ett fantastiskt fenomen som jag har starka minnen av sen min barndom. Resorna!

Resor i nedfällda baksäten i bilen har jag redan lovordat, men nu pratar vi resor i högre hastighet, med tåg och flyg. Det är inte heller själva rörelsen som ligger i fokus - utan vad man "fick ut" av den... "Hur tänker du nu" undrar ni? Jo, flög man kunde man tillexempel få ett unikt exemplar av de härliga reklamleksakerna... minns ni?

Linjeflyg satsade antingen som här ovan på en flyplansmodell av mkt realistisk typ. I sann gender-medvetenhet fanns den i två färger, och uttryckte man ingen aktiv önskan fick man som tjej alltså en vaddå? Ja, rosa såklart. Gissa om vi sa till!

Lite mer neutral är den vita lilla bilen som kom nåt år senare och som fortfarande rullar finfint pga sin idiotsäkra konstruktion och.. ja, konsistens måste jag säga. Nån mellantingsplast som är i princip oförstörbar. Jag vet att våra såna här bilar blivit allt från påkörda av en riktig bil till att bli brända med tändare och attackerade med saxar och andra verktyg, men inget orsakar mer än kosmetiska skador. Småbarnsföräldern i mig gläds över detta nu när de återupptäckts och rullar på våra väggar och golv!

En betydligt bräckligare flygplanskonstruktion

från något annat bolag, vars underrede nu håller på att rosta sönder

efter ett bad med vår äldste son...

Leksaker i all ära, men visst var det väl ändå nåt annat som var det allra bästa med resor? Framförallt föräldrarnas. Visst var det tråkigt att pappa åkte bort, men å andra sidan visste man ju att uthållig väntan skulle bli belönad i form av...

...Fraktlåda!

Främst var det flygfrakt för vår del, men vindsrensningen till trots hittade jag inga flygfrakts-lådor men väl den likvärdigt smaskiga varianten från tåg. Choklad i massor, lite annat småplock, och för ett ordningsfreak som mig - ytterligare en praktisk låda att samla saker i!

Kanske låter det en aning tragiskt, att få vara utan sin far och sedan som tröst få godis, men mina minnen är enbart ljusa och vad jag vet har jag inte lidit några men. Annat än arvet, det att om jag någonsin får ett jobb som tvingar mig att resa kors och tvärs, då kan ni lita på att mina grabbar också kommer att få fraktlådor så det stänker om det!

Min alpina karriär!

Japp.
Som utlovat kommer här bildbevis på min samling priser, plaketter och pokaler samt en del kuriosa om denna del av min ungdom i "Malå Alpina" Ungdomssektionen mellan åren 1990-1995. Mina framgångar kan förklaras / skyllas på det enkla faktum att i min ålderklass fanns det bara en annan tjej i klubben, Therese, och hon vann i princip alltid över mig. Men, som sagt, vi var två, vilket innebar att oavsett hur jag presterade fann jag mig stående på pallen med pris i hand. Silver oftast alltså, om det inte var fråga om cup och åkare från andra kommuner deltog, t.ex Norsjö. Mina två brons härstammar mkt riktigt från sådana tillfällen, "Kilometern" - 93 och "Fräsarcupen" samma år. För övrigt ett av de bästa namnen på en tävling jag hört... Nog pratat, nu kommer det bilder!

Mina enda förstapriser,
ovan: Super-G Klubbmästerskapen 1994 (Therese var sjuk tror jag...)
och nedan: Backhoppning i Malå Vinterspel 1992... ljuva tid!

Ja, det stämmer - i dessa pokaler har jag ett flertal gånger druckit
Champis - detta allmänt erkända champangesubtitut -
för att påminna mig och pallplaceringarnas sötma...

Den mest robusta priskonstruktionen jag innehar, gjuten i metall på nåt vis och helt och totalt kastsäker vilket jag minns att jag testat under nå't ovanligt men likväl intensivt ilskeutbrott. Inga andra priser kastades - man är väl inte dum, de kunde ju ha gått sönder...

Saknas bland dessa bilder gör främst mina plaketter från "Bamsecupen", -91, -92 o -93. Men å andra sidan var det ju med plaketter som diplom, alla fick en... så jag tror minsann jag lämnar dem därhän! Men känslan av att stå längst uppe i storliften på Tjamstan och blicka ut över snövita, välpreparerade backar, den sitter i livet ut...

Diplom

Medge att du läste rubriken och genast fick nån slags behaglig känsla i magen och ett litet flin på läpparna? Diplom... vilken fantastisk företeelse i den ljuva ungdomen!

De tre främsta anledningarna till att Diplom var schysst:

1. Alla fick ett!

2. De var ofta snygga - dvs tryckta på vilken annan färg än vitt som helst och därav nästa anledning...

3. ...De gick att sätta upp på väggen med kludd (häftmassa ni minns) eller häftstift för den som hade kinkiga föräldrar som var rädda om tapeter och annat tjafs.

Min egen, nyss återfunna lilla samling...

Åh så härligt och rättvist det var! Vinnare som förlorare - alla fick vi ett och alla var vi lika nöjda.

På bilden ovan får ni ett smakprov. Lägg särskilt märke till att jag i åk 4 vann höjdhoppstävlingen på inte mindre än 90 (!) cm. Stolt är bara förnamnet. Lika stolt var jag då, men är mer tveksam till nu, diplomet från Nordmalings fotbollsklubb för deltagande i - ja vadå? Fotboll? Och med underskrift av - ja vemdå?! Sak samma. Men jag håller nog just det diplomet utanför mitt cv...

Men de vackraste klenoderna är trots allt diplomen från 24-timmarsloppet i Adak -92 & -93. Vilken fantastisk tillställning det var! Längdskidlopp som pågick dygnet runt med många entusiastiska deltagare och lika många härliga funktionärer som delade ut startnummer, varm saft och naturligtvis - Diplom!

Vad det gäller min alpina karriär kommer det ett inlägg framöver med bevis i form av bilder inte på diplom utan det där snäppen bättre - plaketter och pokaler! Nå't att se fram emot!