söndag 6 december 2009

Spela lagom!

Ju närmare jul jag kommer, desto mer sugen blir jag på att spela spel! Det är nåt med att sitta inne en iskall kväll med fina vänner, nåt gott i en eller sju skålar och ett eller flera spel att ge sig hän åt. De senaste åren har det främst varit olika brädspel, typ Wildlife, Power Grid, Settlers och dessutom har vi nyupptäckt det gamla goda Race.


  
Åh… nu blev jag sugen på Settlers!

Men då grunden för mitt spelande lades handlade det om en helt annan typ av spel som krävde mindre tanke taktik med desto mer praktiskt handlag och i vissa fall en hög grad av stresstålighet. Först ut i raden av helt suveräna spel är – såklart – Fia! (Absolut med knuff – vad är det annars för kul?!)




Jag kan knappast räkna ihop timmarna som jag spenderat ihop med detta spel, inte minst i sällskap med fantastiska mormor o mästaren morfar…


Min morfar.


Tätt efter detta kommer UNO som jag först kom i kontakt med i Borkan under en vistelse hos mina kusiner och extrasyskon :) Mången kamp har utspelats med detta kortspel, som till skillnad från vanliga spelkort inte nödvändigtvis var en synd. Just det där med att inte spela kort var ju en hjärtefråga för många, inte minst för farmor och farfar. Kan ibland skratta åt minnet av mig, Manne och Elin sittandes i Emanuels rum med Absolute Music i högtalarna och pirr i magen. På madrassen i sängen låg kort, "Finns i sjön" stod på agendan och ett stort täcke låg vid sidan om för att man kvickt skulle kunna kasta det över korten om farmor skulle komma på oannonserat besök!



Finaste farmor som säkerligen visste mycket väl vad vi pysslade med, men inte gjorde nån större sak av det…

Men hur det än är har jag min far att tacka för mycket, inte minst när det kommer till hans iver att införskaffa spel i stil med dessa två: Krokodilen o Piraten! Dessa två actionspel i kvalitetsplast har hållit bra, både själva spelet och spänningsfaktorn. Jag kan fortfarande känna mig lite nervös när jag drar ut en hörntand ur den där fjäderstyrda kräldjurskäften, och jag hoppar fortfarande till lika mycket varje gång den lilla hårdplastpiraten flyger ur sin tunna. Kul! Roligt också att vår äldste son fattat tycke för dem och kan delta på samma villkor som alla andra och vinna “på jiktigt”!



Båda två fångade på samma action-osande bild  från ett julfirande i början av 90-talet





Svärmor in action! Piraten har fått ett uppscvhung 
- inte minst genom sin introducering till familjen Melin!


Fördelarna med den här typen av spel är många, inte minst för mig som har lätt att fastna framför t.ex Bejeweled Blits och sitta en halv natt, är att det faktiskt krävs minst en motspelare för att det ska gå att spela. Dessutom finns det under processens gång gott om möjlighet till andra samtal om ditt och datt och man försvinner inte in i skärmväggen…




Dynamite. Ytterligare en äventyrsupplevelse i plast!


Så tills sist – en fråga och en inbjudan!
Frågan: Förmodligen har jag missat många viktiga spel – vilken är just din favorit från barndomen?!
Inbjudan: Kom gärna förbi på ett parti fia eller ta en runda med piraten i tunnan – we’re game!

fredag 27 november 2009

Samla

Efter ett rejält uppehåll i nostalgifrossandet har jag nu laddat om och bjuder härmed på ett monsterinlägg på tema enligt rubrik. Håll till godo! /emma

ALLA gjorde det.

Samlade.

En del med goda inkomster köpte, andra fick förlita sig till tålamod och utveckla en mer sofistikerad förhandlingsteknik i bytesbranchen för att komma över det där man nu ville ha. Men ALLA gjorde det.

Dels fanns det ju flingpaketsgrejerna (som jag ju redan nämnt här) där någon intelligent marknadsförare på typ Kellogs kommit på att om man vill få ungarna att tvinga sina föräldrar att köpa just sina flingor, så bör man lägga in nån liten grej i plast samt skriva en stor fräsig text i stil med "Samla alla och bli cool!"
I vissa hem (här väljer jag att inte nämna några namn även om det skulle vara hutlöst roligt) bevittnade jag under en period hur barnen åt flingor i princip alla mål hemma för att skynda på samlingen.. ja oj oj.

Förutom flingpaketsgrejerna har jag i mina dagar även samlat på:

Frimärken

Hippt vare här! Jag tror att mitt intresse startade i samband med att min käre far åkte till Tanzania för att hälsa på våra missionärer, och hem kom ett vykort med otroligt fina frimärken på, det ena föreställde ett mangoträd och det andra en färggrann fågel av någon sort. Detta var annat än de svenska tråkfrimärkena likt detta...

... och jag beslöt mig för att upptäcka fler av den stora världens frimärken och så började mitt samlande ta fart. Blev till och med medlem i nån klubb genom vilken jag fick allt en frimärkssamlare behöver: pincett, album o insticksbok och naturligtvis ett förstoringsglas!

Bokmärken

Ett av mina första intressen som väl praktiskt taget ingen kom undan i lågstadiet. Snygga album inhandlades på Burvalls för dyra pengar och i dessa hamnade sedan omsorgsfullt utvalda bokmärken som man fick, köpte eller allt som oftast bytte till sig... Minns ni? På Nilaskolan var framförallt djur och änglar hårdvaluta, och det hände ibland att man fick byta tre mot en eller gå med ännu värre förlust om det var något man A B S O L U T måste ha.

En annan typ av bokmärke som jag nog skulle kunna tänka mig att samla på mig ett gäng av i dagens läge…

Hockeykort

Mitt lag var Dallas Stars. Kan i efterhand inte riktigt påminna mig om varför de blev just dom, men jag vet att jag gillade lagdräkterna om inte annat. Mitt mål med samlingen var förutom komplett uppsättning av detta lag - Wayne Gretzkys guldautograf! Oh... den var hett eftertraktad på marknaden, och efter mycke slit och ett sorgesamt avsked av Mario Lemieux och Jaromir Jagr samt en massa andra Penguins spelare blev detta exklusiva kort mitt, bara mitt. Några dagar senare fick jag samma kort guldautografen i ett paket jag köpte på Konsum! Illusionen om exklusiviteten sprack och i besvikelsen gav jag bort alla mina 372 kort till nån random kille på UG som var på rätt plats vid rätt tidpunkt.

“Småkort”

Minns ni dessa? Jo såklart. Miniatyrbilderna som var ett måste att ha som bevis på att man kände nån över huvudtaget. Jag har säkert 200 kort på gamla klasskompisar, andra på skolan, kärleksobjekten (om de inte sammanföll med tidigare nämnda,) brevkompisarna m.fl. Vikten av dessa bilder kommer jag att återkomma till framöver i ett inlägg om det livsfarligt livsviktiga skolfotot... nåt att se fram emot!

Stort tack till Emanuel o Elin för detta bidrag till bloggen! ;)

Stenar

Jo. Stenar. Du läste rätt. Verkar kanske skumt, men det var inte vilka stenar som helst. Det var stenar som minnen från särskilda platser och tillfällen, oförstörbara påminnelser om tider som svunnit. Vid den flitigt omnämnda vindsrensningen hos mina föräldrar hittade jag en tung plåtburk som innhöll en icke oansenlig mängd mineral. Jag satt en stund på garageuppfarten för att försöka påminna mig om vad de skulle symbolisera och kom faktiskt ihåg en del... men inte så mycket. Och som en torr, osentimental (haha) och praktiskt lagd vuxen bestämde jag mig tillslut för att tippa dem i en hög med annat bråte. Får se om jag ångrar mig!

Sudd

Här tror jag knappast jag är ensam och därför skriver jag inte ner mycket mer än kriterierna för att samlarvärdigt sudd: Fräsch färg, fin form, och viktigast av allt - god lukt!

Struten i mitten hade jag någon gång i 3:an. Den luktade jordgubb – enligt förpackningen – men påminde mig mer om ett sköljmedel mormor brukade ha…

Kapsyler

Egentligen var det inte jag utan min företagsamme bror som stod för detta samlande. Efter ihärdigt hälsande och knackande fick han (eller mina föräldrar i vissa fall...) goda kontakter inom restaurangbranchen, vilket ledde till att det på vår vind under en tid legat några tusen kapsyler i svarta sopsäckar. Det som rör mig mest med detta fenomen är minnen av Familjen Örnberg, always on the road, på ett matställe någonstans i Sverige mellan Kilsmo och Malå och min ljuva moders eller mjuka faders stämma som uppmanar lillebror att "Fråga själv du, det går säkert bra!" och blicken från den uppmanade som tydligt sa. ["Nej pappa/mamma. Jag vågar inte. Du får göra det åt mig, och jag vet att du kommer att göra det så varför ska jag riskera att skämma ut mig?!"] *haha* Du har aldrig jobbat i onödan bror!

Gummiband

No comment. Man behöver inte motivera allt...

...vilket föranleder mig att ta mitt förnuft till fånga och avsluta innan eventuella läsare somnar. Till sist bara en liten lista på annat som jag samlat på genom tiderna:

Prickar i cigarettförpackningarna

Väskor

Brevpapper

Tagelflätor

Pixiböcker

Och nu kommer frågan:
VAD SAMLADE DU PÅ?
Bjud mig på ett svar - kom igen!

onsdag 23 september 2009

Födelsedagskalas!

Födelsedags-kalas.. visst är det nå't drömskt över det ordet? Ett kalas. För mig. För jag har fyllt år. Viktigt var det av flera anledningar, det låg ju någon slags status i att kunna ställa till med kalas och visst fanns det dom man tittade lite snett på eller i alla fall undrade över hur dom var funtade som inte hade kalas! Såhär i vuxen ålder kan man gissa sig till ett antal mindre trevliga anledningar till att en del inte bjöd hem andra på kalas - och såklart inte heller blev bjudna. För så var det ju; Bjud - du blir bjuden. Bjud inte - gissa vad...?!

Sen var det det där med hur många man skulle få bjuda. Hårda diskussioner...

Mm, tydliga seder och bruk fanns det sannerligen rörande kalas, och likaså tydliga etikettsregler under själva kalaset. Och för att vidare dyka in i detta hav av nostalgi tänkte jag här få beskriva ett stereotypt kalas-scenario baserat på egna och andras kalas genom 90-talet... häng me!

Fas 1 - Mottagandet

Det ringer på dörren - födelsedagsbarnet öppnar. Ute står en snorig kamrat i hemmastickad mössa med stor kartongtofs och håller fram ett illa inslaget paket samt klämmer ur sig ett grattis. Födelsedagsbarnet tar presenten i handen och vänder snabbt in mot kök eller vardagsrum och lämnar sin gäst åt sitt öde, i det här fallet att kravla sig ur stövlar och overall och komma släntrandes in i samma rum. När samtliga gäster anlänt är det dags för...

Fas 2 - Presentöppningen eller "Den stora avundsjukan"

Paketen ligger uppradade på ett bord och födelsedagsbarnet har nu till uppgift att - ohälsosamt ivrigt påhejad av sina kamrater - öppna dem. Repliker såsom: "Öppna min först!" "Åhhh", "En sån där har jag också!", Mäh - fick du en sån där?" "Får jag prova?" haglar från alla håll. Ej artikulerbara repliker skickas också runt i skaran i form av blickar... "Mäh. Vem köpte en sån där kass grej?" eller "Oj. Det där kommer jag aldrig någonsin att få." Ibland, jag säger ibland, hörs yttringar av genuin glädje och uppmuntran till födelsedagsbarnet, men let's face it - a v u n d s j u k a n är hedersgäst.

Under hela denna process förväntas födelsedagsbarnet rytmiskt och med stegrande entusiasm bedyra sin tacksamhet på alla vis möjliga. Att inte lyckas med detta ses som en ren förolämpning, om inte till givaren så till dennes förälder vars surt förvärvade slantar med sannolikhet har sponsrat den mer eller mindre genomtänkta gåvan.

När denna pärs så småningom är över, går alla med idel glädjerop in i nästa fas..

En betydligt lugnare presentöppningsstund i familjens närvaro en tidig morgon... 1993?!

Fas 3 - Fikat!

På menyn står i händelse av en ambitiös mamma bullar, men oavsett ambitionsvivå ALLTID: chokladbollar ("ja, man får ta två"), kexrån med vanilj eller chokladkräm (Gud nåde den mor som tagit fel och kommit hem med citronfyllning...) och såklart den omistliga tårtan, som enbart får påbörjas av födelsedagsbarnet - spöstraff el. dylikt på den allt för ivrige gästen!

Just tårtan är det moment där agnarna skiljs från vetet bland de stackars mödrarna. Köpt glasstårta är en lika stor skam som en hembakt prinsesstårta med sifferljus och tomtebloss är succe, och alla bakverk däremellan har sin ordnade plats i hierarkin.

Den här tårtan anno 2008 hade nog knäckt allt motstånd...

Allt det ovan nämnda sköljs ner med företrädesvis saft, men i sällsynta och lyckosamma fall även läsk i 33cl glasflaskor. När så sockerchocken satt in är det dags för nästa del:

Fas 4 - Lek!

Mer eller mindre uppstyrd lek är ett självklart inslag i kalaset. Här guidar födelsedagsbarnet med grace sina gäster mot en del av huset som inte ligger alltför nära köket där dennes/dennas anhöriga skall städa undan, samtidigt som de kommer att ömsom njuta av att inte ha 15 ungar inom en armlängd, ömsom ha hjärtat i halsgropen när de betänker vad som kan försiggå i rummet intill. I detta nyss nämnda rum kan något av detta nu äga rum:

"Gömma nyckel"
"Chokladleken"
"Ryska Posten"
"Snurra flaskan"
"Flirtleken"

På mina kalas lyckades lekstunden alltid urarta till improviserade musikshower istället, något som låter betydligt roligare än vad det är. Här handlade det om att överglänsa varandra i textminne och röststyrka varav det senaste ofta var det man hade mest talang för.

Just i denna fas har jag ett tydligt minne från det kalas då jag fyllde 10 eller 11 år. Jag visste att jag inte bara kunde sjunga starkt, utan också väldigt fint, och det höll även mina gäster med om. Tyvärr hade jag också just upptäckt till min förskräckelse att jag såg j ä t t e f u l ut när jag sjöng. Alltså uppstod problem när det avkrävdes mig en uppvisning i röstgympa, men efter lite funderande löste jag detta på ett enligt mig briljant sätt.

Därför kom det sig att men på Snickargatan i Malå helgen efter den 13 mars 1994 kunde se ca 8st kalasklädda 10-12åringar sittande utanför/stående vid/klättrandes på en liten dörr till en toalett, och inifrån höra tonerna av "Stad i ljus", inte med Tommy Körberg men väl med Emma Örnberg...


Josefin kör det gamla "håll-brustabletter- framför-ögonen-tricket" Denna bild är bara så kalas att den måste vara med!

Fas 5 - Tack och hej!

Denna fas inleds med att den utslitna föräldern som just blivit klar i köket med disken börjar rodda i en dörröppning alternativt bakom en soffa. Javisst, det är dags för den obligatoriska fiskedammen med allt vad det innebär. Lakan, pinne el dyl med garn och klädnypa - ni vet! Här visar födelsedagsbarnet stor nåd och låter alla andra köra först. Storsint! .. eller ett resultat av att han/hon redan sett vad påsarna innehåller och därför inte har nån brådska.

När det gäller fiskedamm är vikten av största vikt, för att ohämmat ordvitsa. I stort sett alltid är påsarna tunga så det räcker, men frågan är ju vad som väger... Kan ni känna den där besvikelsen då det visar sig att det är en clementin? Eller en russinask? Och inte allt det där godiset du så hett efterlängtat. Ja, det finns många exempel på icke önskvärt innehåll i fångsten, och de flesta kalas jag varit på har innehållit precis det. Förutom en gång hemma hos *namn* då all tyngd faktiskt var riktigt l ö s v i k t s g o d i s med både sura, salta och skum och allt man kunde önska. Naturligtvis exakt lika många godisar till var och en, men ändå!


Överblivet fika, också ett big no-no i påsen...

Ytterligare ett stressmoment för den stackars föräldern är att andra föräldrar nu anlänt för att hämta upp sin telningar. Även dessa har nu full insyn i kalasets kvalité och flyt när fiskeskynket rasar och klädnypan på påsen släpper ideligen... men den tappre föräldern håller ut, trygg i vetskapen om att snart är det över.

När så alla barn fått var sin påse är det dags för en sista uppvisning i noggrannhet från födelsedagsbarnets sida när han/hon samvetsgrant tackar alla för presenterna och sedan tar adjö i hallen, lika strålande glad som sin mor men av helt andra anledningar. Du har ju just haft ett toppenlyckat kalas! Och din förälder kan snart dråsa ner i soffan och inte uppvisa tålamod på två-tre dagar... GALET!

Men liiiite spännande ska det bli att spela rollen som förälder i denna karusell om några år...

torsdag 10 september 2009

Resor

Tänker härmed i förhållandevis korta ordalag orera över ännu ett fantastiskt fenomen som jag har starka minnen av sen min barndom. Resorna!

Resor i nedfällda baksäten i bilen har jag redan lovordat, men nu pratar vi resor i högre hastighet, med tåg och flyg. Det är inte heller själva rörelsen som ligger i fokus - utan vad man "fick ut" av den... "Hur tänker du nu" undrar ni? Jo, flög man kunde man tillexempel få ett unikt exemplar av de härliga reklamleksakerna... minns ni?

Linjeflyg satsade antingen som här ovan på en flyplansmodell av mkt realistisk typ. I sann gender-medvetenhet fanns den i två färger, och uttryckte man ingen aktiv önskan fick man som tjej alltså en vaddå? Ja, rosa såklart. Gissa om vi sa till!

Lite mer neutral är den vita lilla bilen som kom nåt år senare och som fortfarande rullar finfint pga sin idiotsäkra konstruktion och.. ja, konsistens måste jag säga. Nån mellantingsplast som är i princip oförstörbar. Jag vet att våra såna här bilar blivit allt från påkörda av en riktig bil till att bli brända med tändare och attackerade med saxar och andra verktyg, men inget orsakar mer än kosmetiska skador. Småbarnsföräldern i mig gläds över detta nu när de återupptäckts och rullar på våra väggar och golv!

En betydligt bräckligare flygplanskonstruktion
från något annat bolag, vars underrede nu håller på att rosta sönder
efter ett bad med vår äldste son...

Leksaker i all ära, men visst var det väl ändå nåt annat som var det allra bästa med resor? Framförallt föräldrarnas. Visst var det tråkigt att pappa åkte bort, men å andra sidan visste man ju att uthållig väntan skulle bli belönad i form av...

...Fraktlåda!

Främst var det flygfrakt för vår del, men vindsrensningen till trots hittade jag inga flygfrakts-lådor men väl den likvärdigt smaskiga varianten från tåg. Choklad i massor, lite annat småplock, och för ett ordningsfreak som mig - ytterligare en praktisk låda att samla saker i!

Kanske låter det en aning tragiskt, att få vara utan sin far och sedan som tröst få godis, men mina minnen är enbart ljusa och vad jag vet har jag inte lidit några men. Annat än arvet, det att om jag någonsin får ett jobb som tvingar mig att resa kors och tvärs, då kan ni lita på att mina grabbar också kommer att få fraktlådor så det stänker om det!

Min alpina karriär!

Japp.
Som utlovat kommer här bildbevis på min samling priser, plaketter och pokaler samt en del kuriosa om denna del av min ungdom i "Malå Alpina" Ungdomssektionen mellan åren 1990-1995. Mina framgångar kan förklaras / skyllas på det enkla faktum att i min ålderklass fanns det bara en annan tjej i klubben, Therese, och hon vann i princip alltid över mig. Men, som sagt, vi var två, vilket innebar att oavsett hur jag presterade fann jag mig stående på pallen med pris i hand. Silver oftast alltså, om det inte var fråga om cup och åkare från andra kommuner deltog, t.ex Norsjö. Mina två brons härstammar mkt riktigt från sådana tillfällen, "Kilometern" - 93 och "Fräsarcupen" samma år. För övrigt ett av de bästa namnen på en tävling jag hört... Nog pratat, nu kommer det bilder!

Mina enda förstapriser,
ovan: Super-G Klubbmästerskapen 1994 (Therese var sjuk tror jag...)
och nedan: Backhoppning i Malå Vinterspel 1992... ljuva tid!


Ja, det stämmer - i dessa pokaler har jag ett flertal gånger druckit
Champis - detta allmänt erkända champangesubtitut -
för att påminna mig och pallplaceringarnas sötma...


Den mest robusta priskonstruktionen jag innehar, gjuten i metall på nåt vis och helt och totalt kastsäker vilket jag minns att jag testat under nå't ovanligt men likväl intensivt ilskeutbrott. Inga andra priser kastades - man är väl inte dum, de kunde ju ha gått sönder...

Saknas bland dessa bilder gör främst mina plaketter från "Bamsecupen", -91, -92 o -93. Men å andra sidan var det ju med plaketter som diplom, alla fick en... så jag tror minsann jag lämnar dem därhän! Men känslan av att stå längst uppe i storliften på Tjamstan och blicka ut över snövita, välpreparerade backar, den sitter i livet ut...

fredag 4 september 2009

Diplom

Medge att du läste rubriken och genast fick nån slags behaglig känsla i magen och ett litet flin på läpparna? Diplom... vilken fantastisk företeelse i den ljuva ungdomen!

De tre främsta anledningarna till att Diplom var schysst:

1. Alla fick ett!

2. De var ofta snygga - dvs tryckta på vilken annan färg än vitt som helst och därav nästa anledning...

3. ...De gick att sätta upp på väggen med kludd (häftmassa ni minns) eller häftstift för den som hade kinkiga föräldrar som var rädda om tapeter och annat tjafs.


Min egen, nyss återfunna lilla samling...

Åh så härligt och rättvist det var! Vinnare som förlorare - alla fick vi ett och alla var vi lika nöjda.

På bilden ovan får ni ett smakprov. Lägg särskilt märke till att jag i åk 4 vann höjdhoppstävlingen på inte mindre än 90 (!) cm. Stolt är bara förnamnet. Lika stolt var jag då, men är mer tveksam till nu, diplomet från Nordmalings fotbollsklubb för deltagande i - ja vadå? Fotboll? Och med underskrift av - ja vemdå?! Sak samma. Men jag håller nog just det diplomet utanför mitt cv...

Men de vackraste klenoderna är trots allt diplomen från 24-timmarsloppet i Adak -92 & -93. Vilken fantastisk tillställning det var! Längdskidlopp som pågick dygnet runt med många entusiastiska deltagare och lika många härliga funktionärer som delade ut startnummer, varm saft och naturligtvis - Diplom!

Vad det gäller min alpina karriär kommer det ett inlägg framöver med bevis i form av bilder inte på diplom utan det där snäppen bättre - plaketter och pokaler! Nå't att se fram emot!

torsdag 27 augusti 2009

Rita, spela och titta...

Dagens inlägg kommer att presentera 3 prylar, klassiska anledningar till nostalgi som finns i vårt hem och som än idag håller måttet både i kvalla, funktion och underhållningsvärde... eller, vissa av dem iaf.

Objekt nr. 1

Minns ni den här röda och svårmanövrerade tingesten? Just det, good old "Etch-a-sketch" eller "ritbrädan" som den oftare gick som hemma hos oss.. Aldrig någonsin har jag lyckats rita något som verkligen blivit bra på den, men å andra sidan kanske inte det är allt för förvånande då jag heller inte får till nåt med mer konventionella metoder typ penna och papper...

Hursomhaver, lätt var det / är det verkligen inte. Inte minst måste ju alla linjer hänga ihop och att sen lyckas med lite mjukare former - GAH!... ingen barnlek, även om den ju faktiskt utger sig för att vara riktad just till den målgruppen. Tur i alla fall att det var så enormt roligt att SUDDA! Dvs, vända den upp och ner och skaka hysteriskt. Och ser jag på Ebbe som nu tagit över äganderätten till denna klenod är det fortfarande det som slår högst. "Mamma, tansche lill du jiita nått? Jag tann sudda..."

Objekt nr. 2

Gemensam juklapp till mig och min bror julen -93 (om jag inte minns fel...) - Basketspelet! Underbart!! Ett sofistikerat och svårfuskat spel med en ofelbar mekanik i bottenplattan men en ack så känslig plastatmosfär som ser till att bollen inte försvinner - vilket ju alla bollar mindre än en fotbolls storlek förr eller senare gör..! Smart.

Trots den bitvis bräckliga konstruktionen överlevde den både mig och min bror samt våra idrottsintresserade vänner, och under den flera gånger omnämnda vindsrensningen dök den upp, i orginalförpackning och allt! Efter att i stor förväntan packat upp den här hemma konstaterades det fort att - håll i er - det är inte så himla kul! Det kan kännas småspännande och utmanande till en början men tillslut hamnar man ofelbart i sk. "Möschar-mode" Det innebär för den icke insatte att man istället för att utnyttja någon slags finlirande fingersättning tillslut står med handlovarna och trycker på alla knappar på samma gång för att tvinga bolluschlingen i motståndarens korg...

Kan aldrig komma ihåg att jag vunnit i det här spelet. Kan heller aldrig komma ihåg att jag förlorat, så jag gissar att vi aldrig ens avslutat en match. Näe, hur nostalgisk jag än blev av detta fynd så är det ingen höjdare. Men vill ni motbevisa mig så kom gärna hit på en match! Och gör ni det kan nio också få återuppleva anledning till nostalgi nr 3...


Objekt nr. 3

View-master! Vilket makalöst namn - vilka makalösa upplevelser som dolde sig i dess gluggar - vilken underbar anledning till översitteri och bråk syskon emellan då turtagning ännu inte var ett etablerat begrepp hemma hos familjen Örnberg...

Jag minns en lockande låda med en hög av vita pappskivor med små, små färgglada rutor på som man mer eller mindre varsamt tryckte ner framtill på VM:n och som sen, som genom ett trollslag, visade dessa mså rutor i enormt format. Oj oj, många varv har skivorna snurrat och bilderna har gått runt runt runt gång på gång...

Tyvärr har vi bara kvar 3 skivor, en med osammanhängande bilder från diverse disneyfilmer (reklamprodukt från nå't flingpaket eller liknande?!) samt Skiva 1 & 2 från Jurassic Park serien. Men hur det än är med utbudet så fascineras fortfarande både gammal och ung av denna makalösa manick, och vem vet, en dag kanske vi fyndar nya skivor? Jag ser fram emot det...