Rita, spela och titta...

Dagens inlägg kommer att presentera 3 prylar, klassiska anledningar till nostalgi som finns i vårt hem och som än idag håller måttet både i kvalla, funktion och underhållningsvärde... eller, vissa av dem iaf.

Objekt nr. 1

Minns ni den här röda och svårmanövrerade tingesten? Just det, good old "Etch-a-sketch" eller "ritbrädan" som den oftare gick som hemma hos oss.. Aldrig någonsin har jag lyckats rita något som verkligen blivit bra på den, men å andra sidan kanske inte det är allt för förvånande då jag heller inte får till nåt med mer konventionella metoder typ penna och papper...

Hursomhaver, lätt var det / är det verkligen inte. Inte minst måste ju alla linjer hänga ihop och att sen lyckas med lite mjukare former - GAH!... ingen barnlek, även om den ju faktiskt utger sig för att vara riktad just till den målgruppen. Tur i alla fall att det var så enormt roligt att SUDDA! Dvs, vända den upp och ner och skaka hysteriskt. Och ser jag på Ebbe som nu tagit över äganderätten till denna klenod är det fortfarande det som slår högst. "Mamma, tansche lill du jiita nått? Jag tann sudda..."

Objekt nr. 2

Gemensam juklapp till mig och min bror julen -93 (om jag inte minns fel...) - Basketspelet! Underbart!! Ett sofistikerat och svårfuskat spel med en ofelbar mekanik i bottenplattan men en ack så känslig plastatmosfär som ser till att bollen inte försvinner - vilket ju alla bollar mindre än en fotbolls storlek förr eller senare gör..! Smart.

Trots den bitvis bräckliga konstruktionen överlevde den både mig och min bror samt våra idrottsintresserade vänner, och under den flera gånger omnämnda vindsrensningen dök den upp, i orginalförpackning och allt! Efter att i stor förväntan packat upp den här hemma konstaterades det fort att - håll i er - det är inte så himla kul! Det kan kännas småspännande och utmanande till en början men tillslut hamnar man ofelbart i sk. "Möschar-mode" Det innebär för den icke insatte att man istället för att utnyttja någon slags finlirande fingersättning tillslut står med handlovarna och trycker på alla knappar på samma gång för att tvinga bolluschlingen i motståndarens korg...

Kan aldrig komma ihåg att jag vunnit i det här spelet. Kan heller aldrig komma ihåg att jag förlorat, så jag gissar att vi aldrig ens avslutat en match. Näe, hur nostalgisk jag än blev av detta fynd så är det ingen höjdare. Men vill ni motbevisa mig så kom gärna hit på en match! Och gör ni det kan nio också få återuppleva anledning till nostalgi nr 3...

Objekt nr. 3

View-master! Vilket makalöst namn - vilka makalösa upplevelser som dolde sig i dess gluggar - vilken underbar anledning till översitteri och bråk syskon emellan då turtagning ännu inte var ett etablerat begrepp hemma hos familjen Örnberg...

Jag minns en lockande låda med en hög av vita pappskivor med små, små färgglada rutor på som man mer eller mindre varsamt tryckte ner framtill på VM:n och som sen, som genom ett trollslag, visade dessa mså rutor i enormt format. Oj oj, många varv har skivorna snurrat och bilderna har gått runt runt runt gång på gång...

Tyvärr har vi bara kvar 3 skivor, en med osammanhängande bilder från diverse disneyfilmer (reklamprodukt från nå't flingpaket eller liknande?!) samt Skiva 1 & 2 från Jurassic Park serien. Men hur det än är med utbudet så fascineras fortfarande både gammal och ung av denna makalösa manick, och vem vet, en dag kanske vi fyndar nya skivor? Jag ser fram emot det...

Födelsedags-kalas!

Födelsedags-kalas.. visst är det nå't drömskt över det ordet? Ett kalas. För mig. För jag har fyllt år. Viktigt var det av flera anledningar, det låg ju någon slags status i att kunna ställa till med kalas och visst fanns det dom man tittade lite snett på eller i alla fall undrade över hur dom var funtade som inte hade kalas! Såhär i vuxen ålder kan man gissa sig till ett antal mindre trevliga anledningar till att en del inte bjöd hem andra på kalas - och såklart inte heller blev bjudna. För så var det ju; Bjud - du blir bjuden. Bjud inte - gissa vad...?!

Sen var det det där med hur många man skulle få bjuda. Hårda diskussioner...

Mm, tydliga seder och bruk fanns det sannerligen rörande kalas, och likaså tydliga etikettsregler under själva kalaset. Och för att vidare dyka in i detta hav av nostalgi tänkte jag här få beskriva ett stereotypt kalas-scenario baserat på egna och andras kalas genom 90-talet... häng me!

Fas 1 - Mottagandet

Det ringer på dörren - födelsedagsbarnet öppnar. Ute står en snorig kamrat i hemmastickad mössa med stor kartongtofs och håller fram ett illa inslaget paket samt klämmer ur sig ett grattis. Födelsedagsbarnet tar presenten i handen och vänder snabbt in mot kök eller vardagsrum och lämnar sin gäst åt sitt öde, i det här fallet att kravla sig ur stövlar och overall och komma släntrandes in i samma rum. När samtliga gäster anlänt är det dags för...

Fas 2 - Presentöppningen eller "Den stora avundsjukan"

Paketen ligger uppradade på ett bord och födelsedagsbarnet har nu till uppgift att - ohälsosamt ivrigt påhejad av sina kamrater - öppna dem. Repliker såsom: "Öppna min först!" "Åhhh", "En sån där har jag också!", Mäh - fick du en sån där?" "Får jag prova?" haglar från alla håll. Ej artikulerbara repliker skickas också runt i skaran i form av blickar... "Mäh. Vem köpte en sån där kass grej?" eller "Oj. Det där kommer jag aldrig någonsin att få." Ibland, jag säger ibland, hörs yttringar av genuin glädje och uppmuntran till födelsedagsbarnet, men let's face it - a v u n d s j u k a n är hedersgäst.

Under hela denna process förväntas födelsedagsbarnet rytmiskt och med stegrande entusiasm bedyra sin tacksamhet på alla vis möjliga. Att inte lyckas med detta ses som en ren förolämpning, om inte till givaren så till dennes förälder vars surt förvärvade slantar med sannolikhet har sponsrat den mer eller mindre genomtänkta gåvan.

När denna pärs så småningom är över, går alla med idel glädjerop in i nästa fas..

En betydligt lugnare presentöppningsstund i familjens närvaro en tidig morgon... 1993?!

Fas 3 - Fikat!

På menyn står i händelse av en ambitiös mamma bullar, men oavsett ambitionsvivå ALLTID: chokladbollar ("ja, man får ta två"), kexrån med vanilj eller chokladkräm (Gud nåde den mor som tagit fel och kommit hem med citronfyllning...) och såklart den omistliga tårtan, som enbart får påbörjas av födelsedagsbarnet - spöstraff el. dylikt på den allt för ivrige gästen!

Just tårtan är det moment där agnarna skiljs från vetet bland de stackars mödrarna. Köpt glasstårta är en lika stor skam som en hembakt prinsesstårta med sifferljus och tomtebloss är succe, och alla bakverk däremellan har sin ordnade plats i hierarkin.

Den här tårtan anno 2008 hade nog knäckt allt motstånd...

Allt det ovan nämnda sköljs ner med företrädesvis saft, men i sällsynta och lyckosamma fall även läsk i 33cl glasflaskor. När så sockerchocken satt in är det dags för nästa del:

Fas 4 - Lek!

Mer eller mindre uppstyrd lek är ett självklart inslag i kalaset. Här guidar födelsedagsbarnet med grace sina gäster mot en del av huset som inte ligger alltför nära köket där dennes/dennas anhöriga skall städa undan, samtidigt som de kommer att ömsom njuta av att inte ha 15 ungar inom en armlängd, ömsom ha hjärtat i halsgropen när de betänker vad som kan försiggå i rummet intill. I detta nyss nämnda rum kan något av detta nu äga rum:

"Gömma nyckel"

"Chokladleken"

"Ryska Posten"

"Snurra flaskan"

"Flirtleken"

På mina kalas lyckades lekstunden alltid urarta till improviserade musikshower istället, något som låter betydligt roligare än vad det är. Här handlade det om att överglänsa varandra i textminne och röststyrka varav det senaste ofta var det man hade mest talang för.

Just i denna fas har jag ett tydligt minne från det kalas då jag fyllde 10 eller 11 år. Jag visste att jag inte bara kunde sjunga starkt, utan också väldigt fint, och det höll även mina gäster med om. Tyvärr hade jag också just upptäckt till min förskräckelse att jag såg j ä t t e f u l ut när jag sjöng. Alltså uppstod problem när det avkrävdes mig en uppvisning i röstgympa, men efter lite funderande löste jag detta på ett enligt mig briljant sätt.

Därför kom det sig att men på Snickargatan i Malå helgen efter den 13 mars 1994 kunde se ca 8st kalasklädda 10-12åringar sittande utanför/stående vid/klättrandes på en liten dörr till en toalett, och inifrån höra tonerna av "Stad i ljus", inte med Tommy Körberg men väl med Emma Örnberg...

Josefin kör det gamla "håll-brustabletter- framför-ögonen-tricket" Denna bild är bara så kalas att den måste vara med!

Fas 5 - Tack och hej!

Denna fas inleds med att den utslitna föräldern som just blivit klar i köket med disken börjar rodda i en dörröppning alternativt bakom en soffa. Javisst, det är dags för den obligatoriska fiskedammen med allt vad det innebär. Lakan, pinne el dyl med garn och klädnypa - ni vet! Här visar födelsedagsbarnet stor nåd och låter alla andra köra först. Storsint! .. eller ett resultat av att han/hon redan sett vad påsarna innehåller och därför inte har nån brådska.

När det gäller fiskedamm är vikten av största vikt, för att ohämmat ordvitsa. I stort sett alltid är påsarna tunga så det räcker, men frågan är ju vad som väger... Kan ni känna den där besvikelsen då det visar sig att det är en clementin? Eller en russinask? Och inte allt det där godiset du så hett efterlängtat. Ja, det finns många exempel på icke önskvärt innehåll i fångsten, och de flesta kalas jag varit på har innehållit precis det. Förutom en gång hemma hos *namn* då all tyngd faktiskt var riktigt l ö s v i k t s g o d i s med både sura, salta och skum och allt man kunde önska. Naturligtvis exakt lika många godisar till var och en, men ändå!

Överblivet fika, också ett big no-no i påsen...

Ytterligare ett stressmoment för den stackars föräldern är att andra föräldrar nu anlänt för att hämta upp sin telningar. Även dessa har nu full insyn i kalasets kvalité och flyt när fiskeskynket rasar och klädnypan på påsen släpper ideligen... men den tappre föräldern håller ut, trygg i vetskapen om att snart är det över.

När så alla barn fått var sin påse är det dags för en sista uppvisning i noggrannhet från födelsedagsbarnets sida när han/hon samvetsgrant tackar alla för presenterna och sedan tar adjö i hallen, lika strålande glad som sin mor men av helt andra anledningar. Du har ju just haft ett toppenlyckat kalas! Och din förälder kan snart dråsa ner i soffan och inte uppvisa tålamod på två-tre dagar... GALET!

Men liiiite spännande ska det bli att spela rollen som förälder i denna karusell om några år...

Kärleken.

Det här med kärlek blir ju lätt nostalgiskt av flera anledningar, men jag tänkte inrikta mig på en del små spår ur min egen historia och fenomen som jag sett hos mig själv och andra.
Vi börjar - såklart - med målen för min kärlek. Alla killar!

Jag tror att det var först någon gång på mellanstadiet som jag uttryckligen sa mig vara "kär" i nå'n, och det var inte vem som helst...

..det var "Magge"!

Magnus Wikberg. Den ende som gällde för ungefär 90% av Nilaskolans 10-11 åringar under mitten av 90-talet. Han var söt, han var... snäll, han var ... söt! Det fanns liksom inga andra alternativ än att gilla Magge - han var den som gällde. Om man nu inte siktade och suktade högre, t.ex efter Andreas Lind... men det är en annan historia!

Min fantastiska bästis - Jane - var väl den enda som lyckades snärja honom vad jag minns, men vi var desto fler som försökte. Det var ju faktiskt väldigt bekvämt och enkelt på den här tiden att utröna sina chanser, det var bara att (Tadaa - fenomen nummer ett) fråga chans!

Detta kunde gå till på ett antal sätt; man kunde fråga rakt ut eller be en kompis fråga, men för den konflikträdde/lättgenerade var det lappar som gällde. Ni vet, lappar där det fanns en fråga t.ex "Får jag chans på dig?" och ett gäng svarsalternativ med kryssruta under t.ex Ja, Nej, Kanske, Vet ej eller dyl.

Texten på lappen må ha varit viktig, men något ännu viktigare för att höja värdet och ev. chansen till ett efterlängtat kryss i ja-rutan, var att höja sinnesupplevelsen. Jag och Jejja utarbetade ett till synes ofelbart system med luktlypsyl på papperet för att skapa den vinnande romantiska stämningen. Detta kunde också åstadkommas med sk. luktpennor likt den nedan som jag fyndade i vindsrensningen..

Inte mindre än 8 färger/lukter rymdes i denna magiska tingest!

Det bästa med att fråga chans var väl att det just var chansen man fick svar på. Det var inte min egen person som blev avvisad, utan utsikterna för en relation i dagsläget. Fint på nåt vis, och kanske en anledning till att jag trots att jag snudd på aldrig fick nåt kryss i min "Ja-ruta" inte blev knäckt utan gladeligen fortsatte visa min uppskattning. Tragiskt? Njae, det kanske låter så i efterhand, men vad jag minns var det mest roligt och spännande. (Och sen var jag ju bästis med Jane som fick Ja, och kunde så vara "bästis med Magges tjej" vilket ju var i princip så nära man kunde komma *haha*)

Men vad hände då med dem som fick "Ja" på lappen? Ja, i ärlighetens namn och allt som oftast - inte så mycket! Man var ihop tills man en dag fick en lapp med orden "det är slut" på, eller en kompis kom och lämnade besked. Under tiden man var tillsammans hade man nödvändigtvis inte hängt ihop mer än innan och inte heller var det nå'n intim fysisk aktivitet - av typen kramar eller hålla handen - att tala om för de de flesta, även omd et såklart fanns modiga undantag som till och med höll handen på rasterna...

Ett fantastiskt exempel på hur man kunde vara ihop flera gånger och under lång tid utan att hålla handen får jag från min underbara, vykortsskrivande (och mycket mer!!!) vän Jennie och hennes förhållande med min stora idol och kusin Emanuel. Det gjordes kanske en miljon trevande försök, inte minst påhejade av mig, men det ville sig liksom inte. Tänker inte redogöra för mer av dessa personers relation här, utan istället helt enkelt illustrera deras kamp med en fantastiskt talande bild..

Husvagn på lappis. Kontakt - men ändå inte!

Kärleken blev inte direkt lättare när man blev äldre, men vad som blev lättare var att hitta objekt. När jag kom till Nordmaling föll mina ögon relativt fort på en yngling som - även denna gång - var något av en gemensam längtan hos många av Artediskolans tjejer:

Patrik Bagger. Wow. Hockeykille med pottfrisyr och en tystlåten mystik ikring sig. Helt oemotståndlig! Men nu var fråga-chans tiden förbi, liksom det enkla i att beundra på avstånd och glädjas åt andra; nu var varje antydan till avvisande helt katastrofal - på samma sätt som minsta lilla signal på intresse skapade en snudd på osund glädje. Uj uj uj vilka turer! Fram och tillbaka, upp och ner, höga berg och djupa dalar... Inte mellan mig och "Bagger", nej nej, den kärleken pågick mest i mina dikter och samtal med väninnor. Men han var ju inte den ende på marknaden så att säga och då kommer vi osökt in på dagen andra fenomenet i blickfånget: Listan!

Ni vet (Jo det gör ni!) den där listan på potentiella mål för kärlekens heta låga. Kanske, jag säger kanske, är det ett fenomen som yttrar sig främst hos oss av kvinnligt kön, men hursomhaver är det ett väldigt roligt ett!

Om jag kollar gamla dagböcker / anteckningsböcker / skolböcker/ brevväxlingar från högstadietiden fanns det uppenbarligen ingen hejd på nöjet i att rada upp killarnas namn samt deras egenskaper och omdömen. Jag har tagit mig friheten att scanna in en del av ett brev jag fick från min vapendragerska Elina för att illustrera:


Ett väldigt fint exempel ( i den där snygga handstilen som jag förgäves försökte anamma..) på hur det kunde se ut. Variationer fanns naturligtvis, inte sällan var listan mer rangordnande utifrån egenskaper sorterade under + och - , eller kanske efter hur troligt det var att lyckas vinna objektets kärlek. Jaa... hjälp ändå vilka minnen!

Efter denna nostalgiska djupdykningstripp in i mitt och många med mig's kärleksliv tycker jag i alla fall att det är på sin plats med en 2000tals-räka. Och det är inget mindre än en bild av slutet, början och fortsättningen på kärleken för min del: Min man, min bästis, min älskare, min favoritförälder, min förebild och min alldeles egna knäppgök - Daniel!


Såhär såg han ut, den där jag letade efter hela tiden... tänk om jag vetat det lite tidigare!
Och kärleken blev med ens lite mindre krånglig, men desto mera värd ett JA i kryssrutan!

Flingpaketgåvor och namngrejer

Har så mycket grejer jag vill skriva om att jag beslutat mig för att än en gång behandla mer än ett nostalgifenomen på en gång! Det ena fick man tjata sig till - det andra fick man äta för att få tag i...

Hur mycket flingor jag tryckt i mig i mina dagar vet ingen, utom möjligtvis min mor och vår Herre själv. Men en sak är säker - det är inte bara smaken och det eventuella näringsinnehållet som motiverat min flingkonsumtion!

Det fanns ju en tid (säkert är det så även idag, men det var ett tag sen jag käkade sockerflak) då nästan varje paket innehöll någon slags leksak. Det kunde va allt från nåt ganska användbart t.ex reflexer eller vattenpistoler till mer eller mindre oanvändbara men ack så åtråvärda ting. Ett av dessa kom i Frosties paket sommaren 1996 och synes på collaget nedan.


Ja, ni som klickade på bilden och fick se den i större format och därefter tittade mycket hastigt på bilderna i rätt ordning, ni fick samma njutning som jag personligen närsomhelst kan få genom att bara tippa den lilla plastgrejen lite. Visst är det makalöst? Att få se en icke namngiven fotbollsspelare skicka iväg bollen med kraft över en ytterligare en anonym idrottsutövare, som för övrigt ser ut att ha en svensk landslagströja på sig.

Magi.
Och definitivt värt att bråka med / lura / muta sig till från lillebror.
Eller?!

Hursomhaver och apropå lillebror, hans egendom har jag som av en händelse snappat åt mig från den tidigare omnämnda vindsrensningen och fotograferat för att illustrera nästa anledning till nostalgi:

Namngrejerna!

Minns ni? Klistermärken med sitt namn på som man satte på sina skolböcker, på cykeln, på tandkrämen - ja i princip överallt. Det fanns också varianter med text, typ "Property Of Emma" eller "Hands Off, This Belongs To Emma" men jag tror tyvärr inte att de hade effekt hur tufft det än lät.. (Eller förresten beror det på hur man menar. Effekten på ytor där man satte fast det lilla märket var långtgående eftersom att det verkade som om det skulle till en skärbrännare
eller dylikt för att få bort klisterresterna...)

Jag och min bror fick alltså också exklusiva handledsvärmare/svettband eller vad det nu var med våra namn på. Som förväntat var mina rosa och hans blå som det på bilden, riktigt schyssta! Dessutom kunde jag glädja mig åt att det alltid fanns grejer med mitt namn på eftersom att det ju är så hutlöst vanligt i vårt avlånga land. Annars var jag inte alltid på pepp på att heta som större delen av alla av kvinnligt kön i hela Svea rike.. men det är en annan historia!

Snurrfiske och grodsprint

Det fanns en tid då små, fina spel och leksaker i plast kunde underhålla en i timtal. Två av dessa underbara ting som funnits hemma hos oss tänkte jag ägna dagens nostalgifrossa åt och först ut är det välkända fiskespelet. En roterande platta med små hungriga fiskar på som man med nå'n slags teknik men mest tur kunde fånga upp med ett litet spö med krok längst ut på linan... visst kommer ni håg?

Otroligt mysigt är det såhär på bild, men efter att i sann nostalgianda ha inköpt ett begat spel på Returmarknaden dök de upp en mindre mysig sak som jag tydligen förträngt; VOLYMEN! Ett galet, ihärdigt, surrande och gnisslande som efter en sådär 10 minuter får en att vilja dänga alla små söta fiskar och deras lilla damm i väggen, alternativt kasta ut det på balkongen...


Min äldste son, som annars är rätt känslig för ljud och ibland håller sig för öronen i tillsynes endast förebyggande syfte, har inga som helst problem med detta oväsen. Han vill "pela diskepelet" gång på gång och verkar a l d r i g tröttna. Men, ett sätt att avleda är ju att introducera något annat och det fungerade sist jag försökte. Det andra? En klassiker, nämligen:

Hoppgrodan!

En underbar, näst intill ljudlös leksak, om man bortser från segertjut när någon vinner hoppracet. Schyrre! Jag minns hur vi, förutom att bara hoppa längst eller träffa vissa mål, byggde hinderbanor och körde nåt som närmast kan liknas vid crocket-grod-hopps-turneringar. Vill minnas att de gröna grodorna var snäppet bättre än de andra... ;)

Dessa två små blå hittade jag uppe på mammas och pappas vind under loppisrensning. De hade en röd kompis som tyvärr blivit lemlästad och saknade en arm och ett ben, så den fick hoppa vidare till den stora sophögen. Men jag hoppas på att fynda fler framöver, det är en riktig höjdare för alla åldrar!