Snurrfiske och grodsprint

Det fanns en tid då små, fina spel och leksaker i plast kunde underhålla en i timtal. Två av dessa underbara ting som funnits hemma hos oss tänkte jag ägna dagens nostalgifrossa åt och först ut är det välkända fiskespelet. En roterande platta med små hungriga fiskar på som man med nå'n slags teknik men mest tur kunde fånga upp med ett litet spö med krok längst ut på linan... visst kommer ni håg?

Otroligt mysigt är det såhär på bild, men efter att i sann nostalgianda ha inköpt ett begat spel på Returmarknaden dök de upp en mindre mysig sak som jag tydligen förträngt; VOLYMEN! Ett galet, ihärdigt, surrande och gnisslande som efter en sådär 10 minuter får en att vilja dänga alla små söta fiskar och deras lilla damm i väggen, alternativt kasta ut det på balkongen...


Min äldste son, som annars är rätt känslig för ljud och ibland håller sig för öronen i tillsynes endast förebyggande syfte, har inga som helst problem med detta oväsen. Han vill "pela diskepelet" gång på gång och verkar a l d r i g tröttna. Men, ett sätt att avleda är ju att introducera något annat och det fungerade sist jag försökte. Det andra? En klassiker, nämligen:

Hoppgrodan!

En underbar, näst intill ljudlös leksak, om man bortser från segertjut när någon vinner hoppracet. Schyrre! Jag minns hur vi, förutom att bara hoppa längst eller träffa vissa mål, byggde hinderbanor och körde nåt som närmast kan liknas vid crocket-grod-hopps-turneringar. Vill minnas att de gröna grodorna var snäppet bättre än de andra... ;)

Dessa två små blå hittade jag uppe på mammas och pappas vind under loppisrensning. De hade en röd kompis som tyvärr blivit lemlästad och saknade en arm och ett ben, så den fick hoppa vidare till den stora sophögen. Men jag hoppas på att fynda fler framöver, det är en riktig höjdare för alla åldrar!