Kärleken.

Det här med kärlek blir ju lätt nostalgiskt av flera anledningar, men jag tänkte inrikta mig på en del små spår ur min egen historia och fenomen som jag sett hos mig själv och andra.
Vi börjar - såklart - med målen för min kärlek. Alla killar!

Jag tror att det var först någon gång på mellanstadiet som jag uttryckligen sa mig vara "kär" i nå'n, och det var inte vem som helst...

..det var "Magge"!

Magnus Wikberg. Den ende som gällde för ungefär 90% av Nilaskolans 10-11 åringar under mitten av 90-talet. Han var söt, han var... snäll, han var ... söt! Det fanns liksom inga andra alternativ än att gilla Magge - han var den som gällde. Om man nu inte siktade och suktade högre, t.ex efter Andreas Lind... men det är en annan historia!

Min fantastiska bästis - Jane - var väl den enda som lyckades snärja honom vad jag minns, men vi var desto fler som försökte. Det var ju faktiskt väldigt bekvämt och enkelt på den här tiden att utröna sina chanser, det var bara att (Tadaa - fenomen nummer ett) fråga chans!

Detta kunde gå till på ett antal sätt; man kunde fråga rakt ut eller be en kompis fråga, men för den konflikträdde/lättgenerade var det lappar som gällde. Ni vet, lappar där det fanns en fråga t.ex "Får jag chans på dig?" och ett gäng svarsalternativ med kryssruta under t.ex Ja, Nej, Kanske, Vet ej eller dyl.

Texten på lappen må ha varit viktig, men något ännu viktigare för att höja värdet och ev. chansen till ett efterlängtat kryss i ja-rutan, var att höja sinnesupplevelsen. Jag och Jejja utarbetade ett till synes ofelbart system med luktlypsyl på papperet för att skapa den vinnande romantiska stämningen. Detta kunde också åstadkommas med sk. luktpennor likt den nedan som jag fyndade i vindsrensningen..

Inte mindre än 8 färger/lukter rymdes i denna magiska tingest!

Det bästa med att fråga chans var väl att det just var chansen man fick svar på. Det var inte min egen person som blev avvisad, utan utsikterna för en relation i dagsläget. Fint på nåt vis, och kanske en anledning till att jag trots att jag snudd på aldrig fick nåt kryss i min "Ja-ruta" inte blev knäckt utan gladeligen fortsatte visa min uppskattning. Tragiskt? Njae, det kanske låter så i efterhand, men vad jag minns var det mest roligt och spännande. (Och sen var jag ju bästis med Jane som fick Ja, och kunde så vara "bästis med Magges tjej" vilket ju var i princip så nära man kunde komma *haha*)

Men vad hände då med dem som fick "Ja" på lappen? Ja, i ärlighetens namn och allt som oftast - inte så mycket! Man var ihop tills man en dag fick en lapp med orden "det är slut" på, eller en kompis kom och lämnade besked. Under tiden man var tillsammans hade man nödvändigtvis inte hängt ihop mer än innan och inte heller var det nå'n intim fysisk aktivitet - av typen kramar eller hålla handen - att tala om för de de flesta, även omd et såklart fanns modiga undantag som till och med höll handen på rasterna...

Ett fantastiskt exempel på hur man kunde vara ihop flera gånger och under lång tid utan att hålla handen får jag från min underbara, vykortsskrivande (och mycket mer!!!) vän Jennie och hennes förhållande med min stora idol och kusin Emanuel. Det gjordes kanske en miljon trevande försök, inte minst påhejade av mig, men det ville sig liksom inte. Tänker inte redogöra för mer av dessa personers relation här, utan istället helt enkelt illustrera deras kamp med en fantastiskt talande bild..

Husvagn på lappis. Kontakt - men ändå inte!

Kärleken blev inte direkt lättare när man blev äldre, men vad som blev lättare var att hitta objekt. När jag kom till Nordmaling föll mina ögon relativt fort på en yngling som - även denna gång - var något av en gemensam längtan hos många av Artediskolans tjejer:

Patrik Bagger. Wow. Hockeykille med pottfrisyr och en tystlåten mystik ikring sig. Helt oemotståndlig! Men nu var fråga-chans tiden förbi, liksom det enkla i att beundra på avstånd och glädjas åt andra; nu var varje antydan till avvisande helt katastrofal - på samma sätt som minsta lilla signal på intresse skapade en snudd på osund glädje. Uj uj uj vilka turer! Fram och tillbaka, upp och ner, höga berg och djupa dalar... Inte mellan mig och "Bagger", nej nej, den kärleken pågick mest i mina dikter och samtal med väninnor. Men han var ju inte den ende på marknaden så att säga och då kommer vi osökt in på dagen andra fenomenet i blickfånget: Listan!

Ni vet (Jo det gör ni!) den där listan på potentiella mål för kärlekens heta låga. Kanske, jag säger kanske, är det ett fenomen som yttrar sig främst hos oss av kvinnligt kön, men hursomhaver är det ett väldigt roligt ett!

Om jag kollar gamla dagböcker / anteckningsböcker / skolböcker/ brevväxlingar från högstadietiden fanns det uppenbarligen ingen hejd på nöjet i att rada upp killarnas namn samt deras egenskaper och omdömen. Jag har tagit mig friheten att scanna in en del av ett brev jag fick från min vapendragerska Elina för att illustrera:


Ett väldigt fint exempel ( i den där snygga handstilen som jag förgäves försökte anamma..) på hur det kunde se ut. Variationer fanns naturligtvis, inte sällan var listan mer rangordnande utifrån egenskaper sorterade under + och - , eller kanske efter hur troligt det var att lyckas vinna objektets kärlek. Jaa... hjälp ändå vilka minnen!

Efter denna nostalgiska djupdykningstripp in i mitt och många med mig's kärleksliv tycker jag i alla fall att det är på sin plats med en 2000tals-räka. Och det är inget mindre än en bild av slutet, början och fortsättningen på kärleken för min del: Min man, min bästis, min älskare, min favoritförälder, min förebild och min alldeles egna knäppgök - Daniel!


Såhär såg han ut, den där jag letade efter hela tiden... tänk om jag vetat det lite tidigare!
Och kärleken blev med ens lite mindre krånglig, men desto mera värd ett JA i kryssrutan!